Buffé Orientens pärlor

Porträtt Maria Masoomi

MARIA MASOOMI

Porträtt från Biz&Art nr 6, 2008

Open in new windowHon har hyllats för sitt framgångsrika entreprenörskap och sin förmåga att tala så att folk lyssnar. I Maria Masoomis kastrull puttrar persiska delikatesser och politiska budskap i en enda färgstark röra.

Maria Masoomi beskriver inlevelsefullt den måltid hon råkat inta innan fredagens fotografering för Biz&Art, den som fått hennes mage att anta en föga fotogenisk skepnad. – Det var en jätteportion, med bönor, spenat och allt möjligt gott! Jag fick hålla andan medan jag blev plåtad, skrattar hon.

Maria är en typisk scenpersonlighet, av den sorten som aldrig tycks tona ned sin lyskraft, utan vars utstrålning ter sig lika stark en måndagförmiddag som vid ett offentligt framträdande. Här på Ofvandahls Café, bland blekgröna tapeter och kristallkronor som blivit genomskinliga i septemberljuset, är hon en exotisk fågel. – Jag älskar mode och att sticka ut genom hur jag klär mig. Nu på hösten när bladen skiftar färg vill jag ha varma toner – vinrött, lila och orange… Jag är inte längre oroad för att uppfattas som någon som bara går runt och är tjusig.

Ändå vill Maria Masoomi ha kontroll över den bild som förmedlas av henne, hon är ju sitt eget varumärke. Det tar en stund att få ordning på titlarna som trängs på det här visitkortet. Dietist, matkreatör, samhällsdebattör, krönikor, moderator, inspiratör, kostekonom… Med det egna företaget MARIA MASOOMI har hon byggt upp en verksamhet bestående av föreläsningar, kurser och komposition av nya rätter till matindustrin. Bland de många utmärkelserna finns ärofyllda Årets Yrkeskvinna 2004 och tredje pris i den internationella tävlingen Gourmand World Cook Book Awards 2008 för boken Marias persiska bufféer.

I Maria Masoomis gastronomiska värld ska mat vara hälsosam, vacker, njutbar, och framförallt ett verktyg för att öka förståelsen mellan olika kulturer. Därför blandar hon friskt svenskt och etniskt. – Mat är det lättaste och trevligaste sättet att mötas på. Man kanske inte gillar italienare, men man älskar italiensk mat. God och bra mat föder en sorts respekt. Folk tänker: Den som gjort det här kan inte vara ociviliserad. Jag har gästspelat i skolor som haft problem med rasism, och sett hur föräldrar som tidigare hyst agg mot varandra, plötsligt börjat samtala över faten.

Open in new windowKrossar fördomar och skapar aha-upplevelser gör Maria Masoomi också i de debattartiklar som syns i UNT och SvD med jämna mellanrum. För många är hon i första hand någon sorts matprofil, men enligt henne själv är matverksamheten mest ett sätt att försörja sig. Det hon verkligen brinner för är att debattera, att skaka om människor. Hon har gjort sig till språkrör för de svaga och röstlösa. Antagligen är det i talarstolen, där hon får predika sitt budskap med stora ord och mycket hjärta, som hon når sin fulla kapacitet. – Jag har jättehöga krav på mig själv och är ofta rädd för att en dag bli en talare som åker runt och snackar rutinmässigt. Då skulle jag inte stå ut. När människor kommer fram efter en föreläsning och berättar att de fått gåshud, då är jag nöjd. Min styrka som kommunikatör är att jag har två perspektiv. Jag vet hur många människor i andra kulturer tänker och fungerar, samtidigt som jag känner till den svenska kulturen och dess outtalade koder mycket väl.

När Maria var tjugo år gammal flyttade hon från Persien till Sverige för att gifta sig. Mer än så vill hon inte berätta om äktenskapet som visserligen tog slut efter 13 år, men som fick en minst sagt avgörande effekt på hennes liv. I Iran var hon en “bortskämd prinsessa” som hon själv uttrycker det. En obekymrad tonåring som roade och oroade familjen med sin frispråkighet. – Jag har alltid varit ärlig, alltid ifrågasatt. Hemma rörde jag om i grytan genom att avslöja familjehemligheter och säga sådant som ingen annan vågade säga. Mamma surade över att jag inte var lika händig som min syster. Hon kunde sy, sticka, brodera och göra allt som en drömkvinna förväntades göra. Men jag var helt ointresserad av sådant. Jag läste böcker, ofta historiska skildringar, och älskade att inlevelsefullt berätta om revolutioner och hemska slag.

Däremot kunde Maria prestera i köket, och man sa att den som gifte sig med henne skulle skatta sig lycklig. Dessutom var hon mycket ekonomisk, retade gallfeber på grönsakshandlaren genom att ta bort de yttersta skalen på löken så att den skulle väga mindre. Hennes vänner skrattade och tyckte att hon betedde mig som en hemmafru, men några sådana ambitioner hade inte Maria. Hon drömde redan då om att få marknadsföra sina rätter under eget namn. Men hon sa inget till någon av rädsla för att bli utskrattad. – Jag fantiserade mycket och funderade ofta på vad tonåringar i andra länder gjorde. Jag såg framför mig hur de var friare än jag. Om Sverige visste jag bara att det var kallt, och trodde att det påminde om London eller New York.

Open in new windowMaria blev med andra ord snopen över Borlänges blygsamma fägring. Flytten till Sverige innebar en klassresa, från persisk flärd och familjens trygghet till ett hårt och ensamt liv som hon inte var rustad till. Den resan tycks hon ha tröttnat på att berätta om: “Jag avskyr att få folks empati genom att berätta om elände. Jag har alldeles för stor integritet för att dela med mig av mitt privatliv” säger hon. Säkert är i alla fall att hon fann sig snabbt i det nya kalla landet, tack vare sitt språksinne och en stark lust att kommunicera med svenskar.

I flera år studerade Maria, jobbade inom vården och tog små målmedvetna steg mot sin dröm. Engagemanget för äldre finns kvar. En av de frågor hon driver är äldres rätt att så ofta som möjligt få äta mat från sin barndom på sitt äldreboende; vare sig de är svenskar eller invandrare. – Jag tycker om att umgås med gamla människor. De har slutat att bry sig om vad andra tycker och hycklar sällan. De är också generösare och inte så missunnsamma – yngre personer har mer att förlora.

Maria vet att den som syns, hörs och levererar obekväma sanningar inte sällan möts av omgivningens ogillande, det har hon lärt sig den hårda vägen. – Jag har tvingats bli klokare, mer “fjäskig”. Och med fjäskig menar jag bara att jag anstränger mig för att tiga; jag håller käften oftare och det uppskattas av somliga! En dag kanske jag kan bli en bra politiker!

Maria förklarar att hennes storslagna visioner inte har ett dugg med karriärhunger att göra. Det handlar om att uppfylla barndomsdrömmar. Och liksom hon som tonåring vägrade att berätta om sina planer av rädsla för att hånas, blir hon kryptisk när jag frågar vad hon drömmer om idag. – Om jag säger det kanske folk undrar vem jag tror att jag är. Men för det första vill jag marknadsföra en serie livsmedelsprodukter under varumärket Maria Masoomi. Sedan vill jag ha ett större forum, en effektiv kanal som jag kan använda för att föra fram mitt budskap. Gärna en egen tv-show som inte bara tar upp allvarliga ämnen, utan också relationer och mode.

Operah Winfrey bor i Uppsala, om ni inte visste det.

Andrea Dahlkild