Buffé Under äppelträdet

Sagans sensualism segrar i persisk buffe

Artikel SvD

”Vid varje tugga tänker jag på haremsliv och vilda schejker”
ANA MARTINEZ

Om västerlandet har haft Jaqueline Kennedy som ikon för elegansen så har Österlandet presterat kejsarinnan Farah Diba. Det ska man komma ihåg för att inte låta sig överraskas av iranska matkonsulten Maria Masoomis förfinade uppenbarelse när hon bevakar sina persiska buffeer. Hon kommer alltid chict klädd till sina kulinariska gästspel, må vara kökschic om hon skall hålla matlagningskurser eller cateringsalongschic, som nu i Tessinska palatset, helt klädd i en stram elfenbensfärgad kreation med pumps ton i ton.

Maria ansvarar för landshövdinskan Lena Adelsohn-Liljeroths årliga ”tjejbuffe”, den sista i denna politiska omgång. Med en bildad diktion som avslöjar år av språkstudier reciterar Maria Masoomi sin kulinariska poesi så som det numera är kutym i det högkulinariska Sverige.

Maten låter sig besjunga och avgudas. Gästerna invigs och ledsagas till matbordet som till ett altare, varje middag har något av helig ceremoni. ”Olivstekta medelhavsgrönsaker med touche av lime, fårostgratinerade aubergine i mynta, risdessert med rosenvatten”, sjunger Maria Masoomi, och 150 av Stockholms kvinnor väcks till extas.

Jag hör ”kryddade med vitlök och granatäpple” och jag hör, förlåt klichen, en saga från Tusen och en natt. Hennes persiska buffe väcker det som Edward W Said i sin bok Orientalism har kallat ”våra schablonuppfattningar om Orienten”. Det kan inte hjälpas – vid varje tugga tänker jag på överdådiga palats, prinsar och prinsessor, vackra slavinnor, slöjor, trädgårdsfontäner, ljuvlig musik, haremsliv och vilda schejker.
– De välutbildade iranierna försöker konkurrera bort oss, viskas det oroligt bland latinamrikanska intellektuella.
Så sant. Denna kväll i Tessinska palatset är det Maria som blir uppmärksamhetens drottning inom kategorin ”integrerad invandrare”, inte jag. Kvinnan är mig fullständigt överlägsen. Hon kan, som jag har kunnat, med imponerad exotism underhålla ett sällskap av underhållningstörstiga svenskar, hon kan dra små bisarra skrönor som sina släktingar i Iran och få svenska värdar att med överlägsen förtjusning utbrista ”Är det verkligen så i Iran?” Och hon kan något som jag absolut inte kan: hon kan både laga och besjunga en persisk buffe som får varje middagsgäst att drömma sig bort till sagans sensualism i Tusen och en natt.

Jag tar av mig hatten och överlämnar min hårdvunna integrationsmantel. Med glädje drar jag mig tillbaka till landet som den persiska poeten Sohrab Sepehri kallar ”Intighetens land”:

Man är ensam här / och i denna ensamhet / flyter en alms skugga mot evigheten
Om ni ska söka mig / kom mjukt och stillsamt / så att min ensamhets ömtåliga porslin / inte krackelerar